Predikan söndagen 20 januari i sammanfattning

20 januari 2019. Livets källa. Joh 4:5-26

Dagens text är välbekant. Den är enkel och stram. Se bilden framför dig. En het soldag. Mitt på dagen. Solen står högt. Skuggorna korta. Normala människor söker skugga. Men ingen av personerna i tavlan är normala. Jesus är ingen vanlig människa. Kvinnan är ingen vanlig kvinna. Marken är stenig och kal. Brunnen djup. Det är allt. Avskalat.

Dagens text är välbekant. Den är enkel och stram. Se bilden framför dig. En het soldag. Mitt på dagen. Solen står högt. Skuggorna korta. Normala människor söker skugga. Men ingen av personerna i tavlan är normala. Jesus är ingen vanlig människa. Kvinnan är ingen vanlig kvinna. Marken är stenig och kal. Brunnen djup. Det är allt. Avskalat.

Nu ska jag ge mig ut på tunn is i predikan. Kanske brister isen. Be för mig. Temat för predikan är ”Ande och sanning”.

Jag har varit på pastorsdagar. Där fick några av oss lyssna till en docent i systematisk teologi. Hon talade om boken ”St Antonius frestelser” av Falubert, om en målning av Eduard Manet, en kvinna i en bar och om en abstrakt målning nr 8 av Kandinsky, du vet en sån där målning man inte vet vad den ska föreställa. ”Vad föreställer den?” frågade man Manet. ”Ja,, det där är ett streck och det där en vinkel” svarade han. Vår föredragshållare talade också om teologi. Vi som satt där fattade inte så mycket av vad hon ville säga. Få av oss – i alla fall inte jag vet särskilt mycket vare sig om Flaubert eller måleri. Men, Jag tror Petra Carlsson, så heter hon, docenten i teologi ville säga att dessa målare och författare sökte andra vägar än representativ framställning, om något som ska peka mot något annat. Kanske en konst där man ritar in lite småänglar längst upp för att våra tankar ska dras från det vardaglig, enkla grå till det som är högre, bortom.

Så kommer jag hem och läser denna enkla berättelse, avskalad allt onödigt. Och Jesus talar med denna kvinna om samma ämne som Petra Carlsson försökte få oss tröga pastorer att fatta. Jesus talar med henne om det som det intellektuella avantgardet försöker förstå i vår egen tid.

I kyrkan är vi fena på sånt som ska peka bortom På bilder, ord, sånger som ska peka mot något annat. Vi söker det upphöjda. Det konstfullt uttryckta. Det är som att vardagen är för dammig, enkel trivial. Vi söker det som är bortom.

Vi läser med poeten ”Hela natten har jag dunkat på den tunna vägg som skiljer mig från evigheten”. Och nickar, instämmande. ”Det var vackert sagt”. Problemet är att det är helt fel. Våra vackra bilder får oss att leta Gud på fel ställe.

Jag läser på ett ställe att det inte alls är en tunn vägg som skiljer utan ”ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta.” Gud är inte bortom. Gud är här.

Det var detta som Jesus och den samariska kvinnan talade om. Hon visste att Jerusalem representerade det ställe där man skulle be till Gud. Inte alls – säger Jesus. Gud skall tillbes i ande och sanning. Här och nu. Avskalat. Du behöver inte ens låtsas att Du är bättre än Du är. Du behöver inte låtsas att du inte har en man, för det har Du, och du har haft det trassligt med män. ”Guds tid är här och nu” säger Jesus. Här och nu kan Du tillbe honom. Här i denna stekheta sol, på denna folktomma plats, bland dessa stenar, vid denna brunn.

”Om Du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig. Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom om levande vatten, friskt vatten.”

Och hon fattar inte vad Jesus talar om utan är kvar i det konkreta, avskalade – ”Herre ge mig det vattnet så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.” Hon missförstår Jesus. Och det gör absolut inget.

Problemet för oss pastorer, för kyrkan och kanske också för Dig är att vi så gärna söker Gud på fel ställen. Bortom. Vi fastnar i vackra bilder, i tankebubblor som vi själva skapat. Och Gud är inte riktigt där, på sin höjd representationer av honom. Vaga reflektioner av hans bild.

Men hur ska vi då göra. Jag gillar ju gamla stenvalv, svenska massiva medeltidskyrkor, luftiga gotiska katedraler, bilderna, änglarna, sångerna, musiken, symbolerna.

Gud ger allt det här åt oss. Men den stora gåvan är Jesus – han som är Gud och kan öppna en källa av gudomligt liv i oss. Som kan lära oss att be i ande och sanning.

Jag har hört att det finns människor som ber i anden. Ja, som rent av ber i tungor. Vissa påstår att det är ett tal inspirerat av Anden i oss. Vi pastorer gillar inte detta riktigt. Vi tänker att de blir besvärligt om en massa människor talar obegripligt och menar sig vara inspirerade av Gud. Tänk vad det skulle bli störande i en gudstjänst om en massa kom fram och ville tala i anden. Dessutom kan människor göra anspråk på ett andligt ämbete de själva utsett sig till. Och jag som pastor har ett ämbete eller uppgift som jag är avskild för, ordinerad för. Då kan det bli spänningar. Men allt detta är inte huvudorsaken till att tungotalet står lågt i kurs.

Men det är inte bara pastorer som ogillar tungotal. Tungotalet är inte ett språk i vanlig mening. Dess betydelse är okänt till och med för den som själv använder det. Det bär ingen rationell betydelse. Och, har jag förstått, det är inte förenat med extas och behöver inte heller bär emotionell betydelse. Det är helt enkelt ljud. Vad betyder ljuden? Ingen aning. Det är som en abstrakt målning. Vad betyder den? Vad symboliserar den? Den är. En linje är en linje. Då tänker vi – detta är knasigt. Detta går inte att förstå. Det bär ingen mening.

Ändå tror jag, att tungotal är ett sätt att tillbe Gud. Språket är ett existentiellt flöde, ett levande friskt vatten som porlar, som stiger fram i nervsystemets djupaste delar och speciellt landar i språkcentrum och talcentrum. Liksom skapelsen har sitt sätt att prisa Gud, fåglarna sitt, åskan sitt, himlavalven sitt. Kanske en människas hjärtslag och andhämtning kan bära samma tillbedjan till Gud?

Det är inte obehagligt att stå naken inför Gud. Gud tål det. Vi tål det. I vart fall när vi slutat omge vårt liv med förskönande lögner. Och det är utan like att stå tillsammans med Jesus, han som är Gud och kan öppna en källa av gudomligt liv i oss.

Guds tid är nu. Guds plats är här. I kväll när Du ligger i din säng då är Guds tid, i morgon är också Guds här och nu. I denna stund flödar källan.

Vi går snart in i fastan. Vi ska ha en klimatfasta. Det är bra. Kanske skulle vi också fasta från alla bilder, idéer, uppfattningar och åsikter och fasta från våra irrbilder av Gud. Ställa oss ensamma med Jesus, avklädda, i sanning och låta Anden få ge oss levande, friskt vatten.

Vad ville jag att denna predikan skulle säga och verka? Befria till att söka Gud här och nu. Befria från idéer och osanningar som hindrar oss i mötet med Gud.

Nu ska jag ge mig ut på tunn is i predikan. Kanske brister isen. Be för mig. Temat för predikan är ”Ande och sanning”.

Jag har varit på pastorsdagar. Där fick några av oss lyssna till en docent i systematisk teologi. Hon talade om boken ”St Antonius frestelser”, om en målning av Eduard Manet, en kvinna i en bar och om en abstrakt målning nr 8 av Kandinsky, du vet en sån där målning man inte vet vad den ska föreställa. ”Vad föreställer den?” frågade man Manet. ”Ja,, det där är ett streck och det där en vinkel” svarade han. Vår föredragshållare talade också om teologi. Vi som satt där fattade inte så mycket av vad hon ville säga. Få av oss – i alla fall inte jag vet särskilt mycket vare sig om Flaubert eller måleri. Men, Jag tror Petra Carlsson, så heter hon, docenten i teologi ville säga att dessa målare och författare sökte andra vägar än representativ framställning, om något som ska peka mot något annat. Kanske en konst där man ritar in lite småänglar längst upp för att våra tankar ska dras från det vardaglig, enkla grå till det som är högre, bortom.

Så kommer jag hem och läser denna enkla berättelse, avskalad allt onödigt. Och Jesus talar med denna kvinna om samma ämne som Petra Carlsson försökte få oss tröga pastorer att fatta. Jesus talar med henne om det som det intellektuella avantgardet försöker förstå i vår egen tid!! För 2000 år sedan.

I kyrkan är vi fena på sån’t som ska peka bortom På bilder, ord, sånger som ska peka mot något annat. Vi söker det upphöjda. Det konstfullt uttryckta. Det är som att vardagen är för dammig, enkel trivial. Vi söker det som är bortom.

Vi läser med poeten ”Hela natten har jag dunkat på den tunna vägg som skiljer mig från evigheten”. Och nickar, instämmande. ”Det var vackert sagt”. Problemet är att det är helt fel. Våra vackra bilder får oss att leta Gud på fel ställe.

Jag läser på ett ställe att det inte alls är en tunn vägg som skiljer utan ”ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta.” Gud är inte bortom. Gud är här.

Det var detta som Jesus och den samariska kvinnan talade om. Hon visste att Jerusalem representerade det ställe där man skulle be till Gud. Inte alls – säger Jesus. Gud skall tillbes i ande och sanning. Här och nu. Avskalat. Du behöver inte ens låtsas att Du är bättre än Du är. Du behöver inte låtsas att du inte har en man, för det har Du, och du har haft det trassligt med män. ”Guds tid är här och nu” säger Jesus. Här och nu kan Du tillbe honom. Här i denna stekheta sol, på denna folktomma plats, bland dessa stenar, i vattnet som flyter fram.

”Om Du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig. Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom om levande vatten, friskt vatten.”

Och hon fattar inte vad Jesus talar om utan är kvar i det konkreta, avskalade – ”Herre ge mig det vattnet så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.” Hon missförstår Jesus. Och det gör absolut inget.

Problemet för oss pastorer, för kyrkan och kanske också för Dig är att vi så gärna söker Gud på fel ställen. Bortom. Vi fastnar i vackra bilder, i tankebubblor som vi själva skapat. Och Gud är inte riktigt där, på sin höjd representationer av honom. Vaga reflektioner av hans bild.

Men hur ska vi då göra. Jag gillar ju gamla stenvalv, svenska massiva medeltidskyrkor, luftiga gotiska katedraler, bilderna, änglarna, sångerna, musiken, symbolerna.

Gud ger allt det här åt oss. Men den stora gåvan är Jesus – han som är Gud och kan öppna en källa av gudomligt liv i oss.

Jag har hört att det finns människor som ber i anden. Ja, som rent av ber i tungor. Vissa påstår att det är ett tal inspirerat av Anden i oss. Vi pastorer gillar inte detta riktigt. Vi tänker att de blir besvärligt om en massa människor talar obegripligt och menar sig vara inspirerade av Gud. Tänk vad det skulle bli störande i en gudstjänst om en massa kom fram och ville tala i anden. Dessutom kan människor göra anspråk på ett andligt ämbete de själva utsett sig till. Och jag som pastor har ett ämbete eller uppgift som jag är avskild för, ordinerad för. Då kan det bli spänningar. Men allt detta är inte huvudorsaken till att tungotalet står lågt i kurs.

Men det är inte bara pastorer som ogillar tungotal. Tungotalet är inte ett språk i vanlig mening. Dess betydelse är okänt till och med för den som själv använder det. Det bär ingen rationell betydelse. Och, har jag förstått, det är inte förenat med extas och behöver inte heller bär emotionell betydelse. Det är helt enkelt ljud. Vad betyder ljuden? Ingen aning. Det är som en abstrakt målning. Vad betyder den? Vad symboliserar den? Den är. En linje är en linje. Då tänker vi – detta är knasigt. Detta går inte att förstå. Det bär ingen mening.

Ändå tror jag, att tungotal är ett sätt att tillbe Gud. Språket är ett existentiellt flöde, ett levande friskt vatten som porlar, som stiger fram i nervsystemets djupaste delar och speciellt landar i språkcentrum och talcentrum. Liksom skapelsen har sitt sätt att prisa Gud, fåglarna sitt, åskan sitt, himlavalven sitt. Kanske en människas hjärtslag och andhämtning kan bära samma tillbedjan till Gud?

Det är inte obehagligt att stå naken inför Gud. Gud tål det. Vi tål det. I vart fall när vi slutat omge vårt liv med förskönande lögner. Och det är utan like att stå tillsammans med Jesus, han som är Gud och kan öppna en källa av gudomligt liv i oss.

Guds tid är nu. Guds plats är här. I kväll när Du ligger i din säng då är Guds tid, i morgon är också Guds här och nu. I denna stund flödar källan.

Vi går snart in i fastan. Vi ska ha en klimatfasta. Det är bra. Kanske skulle vi också fasta från alla bilder, idéer, uppfattningar och åsikter och fasta från våra irrbilder av Gud. Ställa oss ensamma med Jesus, avklädda, i sanning och låta Anden få ge oss levande, friskt vatten.

Vad ville jag att denna predikan skulle säga och verka? Befria till att söka Gud här och nu. Befria från idéer och osanningar som hindrar oss i mötet med Gud.

Göran Waller
Pastor
Hedlundakyrkan

Stäng meny